2.6.16

Förlossningsberättelse Ebbe

Bebisen var beräknad till söndagen den 17 januari 2016. Onsdagen den 13 januari började jag känna mig lite konstig, känslan vid sammandragningar var lite annorlunda än tidigare. Istället för att hela magen blev hård samtidigt, upplevde jag att det tryckte på nedåt. Och mycket riktigt - på kvällen vid 21.55 gick den s.k. slemproppen och jag kände direkt hur adrenalinet började flöda! Google har använts flitigt när jag varit gravid (ok jag erkänner, annars också) och slemproppen kan ju gå allt ifrån några få timmar till flera veckor innan fl vilket jag redan visste. Men jag var ju ändå i v 40 (39+2) så det kändes ju verkligen inte som att det skulle vara något falsklarm. Så småningom gick vi och lade oss, för även fast adrenalinet pumpar vet man ju av egen erfarenhet att man måste passa på att vila allt man kan innan en förlossning. Denna gång hade jag bestämt mig för att jag skulle äta och vila så mycket som möjligt under hela öppningsfasen, det gjorde jag inte under förlossningen med Arvid vilket var väldigt dumt.

Jag måste ha somnat till slut för helt plötsligt befann jag mig i en dröm full av värkar. Sakta men säkert vaknade jag till och insåg att det inte var någon dröm. Jag hade värkar och klockan var 01.40, så mycket för den vilan. Till en början kom de smygande och var inte så jobbiga, men det blev snabbt värre och jag plockade fram telefonen och letade fram värkappen. Ville inte väcka Jesper innan jag visste att det var på riktigt, en av oss skulle i alla fall få vara utsövd! Men det gick undan, för när klockan närmade sig 02.40 så hade jag värkar med allt mellan 5-10 minuters mellanrum. Då väckte jag Jesper och sa att det var på g. Trots att värkarna inte var regelbundna så kände jag att det var på tiden att ringa förlossningen. Jag hade nämligen hört väldigt många berätta att om man är omföderska behöver det inte bli regelbundna värkar förrän man går in i krystskedet.. 03.14 ringde Jesper till förlossningen, vilka tyckte att vi skulle avvakta och se så värkarna inte avtog. Med tanke på att vår barnvakt bor 45 minuter bort samt att vi sen har 45 min till sjukhuset, tyckte vi ändå att det var bra att ringa så hon skulle hinna hit. Hellre att hon fick vara hemma hos oss i några timmar innan vi begav oss in, än att vi inte skulle hinna in till sjukhuset i tid. Vi ringde vid 03.38 och sa att det var dags så småningom, men att hon kunde ta det lugnt. 52 minuter senare vid 04.30 knackade det på dörren haha! Vi satte oss i soffan alla tre, Arvid sov som tur var skönt i sin säng på övervåningen. Jag passade på att äta frukost, mitt mantra var: ”äta, vila, dricka vatten, äta, vila, dricka vatten”. Men precis som med Arvid så avtog värkarna vid 7-8 på morgonen. Jag blev lite stressad eftersom vi ju ringt hem barnvakten, jag kände mig lite dum. Bestämde mig dock för att gå upp och försöka sova, även fast samvetet skrek att jag skulle vara social mot den stackars barnvakten som vi dragit upp mitt i natten. Jag slumrade till en sväng, men då drog ju såklart värkarna igång igen. När man vilar så frisätts tydligen rätt hormoner och då drar det ju såklart igång på nytt. Gick ner igen och intog min andra frukost. Värkarna var fortfarande oregelbundna med ca 10-15 minuters mellanrum, men (ursäkta svordomen) jävlar vad de kändes! När klockan var 11.05 bad jag återigen Jesper ringa fl för att höra om det verkligen var tvunget att vara regelbundet innan man skulle åka in, det gjorde ju ont! Det var flera tjejer i min underbara majmammagrupp på fb som vid det här laget började bli smått nervösa över att jag inte hade åkt in ännu. Men återigen fick vi höra att vi skulle avvakta regelbundna värkar och 2-3 värkar på 10 minuter. De ville också att vi skulle höra av oss innan vi åkte in. Så då ställde jag mig i duschen med varmvattnet på full effekt. När jag var klar där så bestämde vi till slut att vi skulle åka till Skövde och åtminstone installera oss i svärmors (barnvaktens) lägenhet istället för att sitta hemma. Om det skulle bli bråttom så ville jag hellre ha 5 minuter till förlossningen än 45. Under bilfärden hann jag få 4 värkar och jag kan lova er att det är ALLT annat än behagligt att få intensiva värkar när man sitter fastspänd i ett bilsäte! När vi kommit till svärmors lägenhet lade Jesper fram en madrass till mig och jag försökte vila vilket återigen ledde till att värkarna blev ännu mer intensiva, men fortfarande oregelbundna. Till slut så sa jag till Jesper att ”nu skiter jag i att värkarna inte är regelbundna, blir det värre än såhär så måste jag fan ha smärtstillande!!”. Jesper vet att jag har en skapligt hög smärttröskel, så han var inte sen med att starta bilen. 12.10 begav vi oss in. Tror ni Jesper körde den väg vi för flera veckor sen bestämt att vi skulle ta om vi råkade vara hos svärmor när vi skulle in till sjukhuset?? Nä!! Dessutom var det UPPTAGET när vi ringde förlossningen, men inte brydde vi oss om det för nu skulle vi banne mig dit! När vi kom fram mötte vi en barnmorska i korridoren och hon frågade direkt om det möjligtvis var Cecilia som kom. Vi blev hänvisade till väntrummet, hon tyckte nog jag var för tyst. 15 minuter senare kom barnmorskan och småpratade lite med oss, frågade vilka vi var och hur det gick för mig. Hade fortfarande oregelbundna värkar och fick väl 2 stycken under tiden vi befann oss i väntrummet. Till slut tog hon med oss in på ett undersökningsrum. Kopplade upp mig till en CTG och instruerade mig i att jag skulle trycka på en knapp varje gång jag kände bebisen röra på sig. Sen gick hon därifrån, man ska ju registrera värkar ett tag innan man kan bestämma hur man ska gå vidare. Jag var helt övertygad om att de skulle försöka skicka hem mig igen eftersom värkarna fortfarande var oregelbundna. Barnmorskan återkom efter ca 15 minuter och konstaterade att värkarna var oregelbundna, men att bebisens hjärtljud gick ner något vid varje värk, vilket tydligen indikerar att trycket neråt (som ska få ut bebisen) är rätt så högt. Nu var det äntligen dags att undersöka hur det stod till där nere. Jag bad till högre makter att det åtminstone skulle vara 4 cm öppet. Och barnmorskan utbrister: ”Men oj! Det är riktigt svårt att känna hur mkt du är öppen eftersom du redan är så mjuk, men jag skulle säga minst 6 cm!!”

Ni kanske kan ana min lättnad?

Nu blev vi på direkten lotsade till ett förlossningsrum, rum nr 5 på nya förlossningen i Skövde. Superfint och stort rum med eget badrum med dusch! Jesper skulle snabbt kuta ut och hämta väskan och då passade han även på att flytta bilen till en annan parkering där man får stå längre tid. Jag tänkte att jag skulle ställa mig i duschen igen eftersom det är så skönt med varmvatten. Fastnade i telefonen (var ju såklart tvungen att uppdatera alla att vi kommit till förlossningen haha!) och Jesper hann tillbaks innan jag hunnit börja duscha, då var klockan 13.49. Jag måste bara återigen säga att det är underbart med varmvatten!! Under förlossningen med Arvid fick jag lära mig av en barnmorska att det är skönt att klämma ihop höfterna när man har en värk. Så jag testade att spänna skinkorna/ svanken på ett speciellt sätt under varje värk (inte knipa alltså), och detta tillsammans med varmvattnet gjorde underverk! Barnmorskorna kom och gick i omgångar och förberedde och fixade saker till mig. Efter ungefär en halvtimme bestämde jag mig för att det nog inte hjälpte med varmvatten längre, så jag satte på mig den underbart snygga sjukhusdräkten och gick ut till Jesper som satt i en stol vid sängen. Barnmorskan kom och frågade om jag tyckte jag ville ha lustgas nu och den tackade jag ja till. Så någon gång efter 14.30 började jag använda lustgas. Tänkte i mitt stilla sinne att det nog åtminstone var 4-6h kvar innan bebisen skulle behaga komma till världen.. hehehe. Det serverades pannkakor och saft, så mellan värkarna och lustgasen åt jag pannkakor för glatta livet.


Inte kunde väl jag ana att det endast var 40 minuter kvar tills bebisen skulle vara ute,
när jag stod här och åt pannkakor och drack saft ;)

Denna förlossning skulle min kropp i alla fall få energi så det räckte och blev över. Och denna gång kände jag att det funkade superbra med lustgasen, jag började andas i rätt tid och toppen på värkarna blev verkligen inte alls så jobbig. Efter ca 20 minuter av lustgasande så kände jag helt plötsligt att kroppen slog om. Krystvärkar!! Men hallå, jag skulle ju inte föda förrän om några timmar?! Jag sa till barnmorskan att ”jag tror jag kände en krystvärk nu!” Varpå jag fick svaret: ”jo du, vi hörde det!” En undersökning senare och det konstaterades att jag var nästan 9 cm öppen och att jag fick krysta så mycket jag ville! Jag bestämde mig för att jag ville stå upp och föda, så böjd över sängen med barnmorskan bakom tog jag alla krystvärkar. Barnmorskan frågade efter stövlar haha, men fick nöja sig med att vara barfota i ett par foppatofflor ;) De lade en massa skydd på golvet och när jag krystat ett par gånger så POFF gick vattnet.

Några krystvärkar senare – tre dagar innan BF; kl. 15.27 den 14/1-16, ca tre timmar efter att vi kommit till sjukhuset och ca 40 minuter efter att jag börjat med lustgasen, kom en liten Ebbe på 3635 g och 52 cm till världen!




Vi kunde inte ha fått en bättre förlossning och vi hade en helt underbar barnmorska som var hos oss hela tiden och som lyssnade på vad JAG ville! Jesper var den första att hålla i underverket eftersom jag stod upp och födde. Direkt när allt var avklarat fick jag lägga mig i sängen och hålla min underbara bebis för första gången. Han ammade direkt och fy sjutton och dra mig baklänges vilka sjudundrande eftervärkar jag fick uppleva.. De var det värsta under hela förlossningen! Till slut, efter ganska många värktabletter (nästa gång ska jag fortsätta med lustgasen. Japp. NÄSTA gång ;) ), fick vi den traditionella brickan med smörgåsar. Efter en dusch gick vi sedan upp till BB med vår lille! Jesper stannade första natten och sen sov jag och Ebbe ytterligare en natt innan vi åkte hem och startade livet som familj på fyra.


11.10.14

Fotografering!

Vi var ju iväg på en gravidfotografering en månad innan Arvid var beräknad och var MER än nöjda med bilderna! Så nu har vi bokat samma fotograf till en 6- månadersfotografering i början på december. Han blir ju 6 månader den 26:e november. Herregud va snabbt tiden går. Det blir ju inte mindre tydligt hur snabbt det går, när man har en liten att följa. Ska iaf bli superkul att få lite snygga bilder på honom! Nedan ser ni några av bilderna från gravidfotograferingen.






Husägare!

Som ni förstår så har jag en del att göra om dagarna nuförtiden! Nu har vi ÄNTLIGEN flyttat in i huset och städat den gamla lägenheten. Jag trivs som fisken i vattnet. Det enda som fattas är vännerna.. Jag saknar er allihop! Arvikavänner, skogsmästarvänner, allihop =(

Men när vi har kommit i ordning och renoverat de första rummen så vill.. så SKA jag verkligen börja prioritera vännerna mer! Jag vet att jag har försummat en del och det mår jag kasst över. Men helt ärligt, det är bara 22 mil hem (ja, värmland kommer alltid vara HEM) och det tar 2,5h. Nu när Arvid blir lite mer självständig så kommer jag garanterat åka hem oftare! Och jag vill ha besök! =D

Vi har som sagt flyttat in nu och börjat renovera. Vi har haft sån himla tur, för det har varit tapetrea nu i oktober, så vi har fyndat tapeter till HELA huset! Har garanterat sparat mellan 5-10 000 kr på att köpa på rean! Har även köpt golv till sovrummen och jag har köpt sängkläder och gardiner till Arvids rum med älgar på haha! Även sängkläder till oss vuxna och våra framtida gäster har det blivit. Jotex är bra!

Nu ser jag fram emot måndag, för då kommer mamma/ mormor på besök! Ska bli såå kul att få visa henne huset och Götene och självklart även hur stor lille pluttArvid har blivit! Han har förmodligen dubblat sin födelsevikt nu och väger ca 6 kg! Han är en liten parvel, som sköterskan på BVC alltid påpekar (vägde ju bara 3070g när han föddes, trots att han kom 2 dagar sent), men han följer sin egen kurva och mår jättebra! Efter att ha haft asont av amningen de första 2 månaderna så kom det fram att jag hade fått svamp på bröstvårtorna.. En tablett och 1 vecka senare var det 100 % smärtfritt och nu känner jag att jag vill amma i evigheter!! Det är såååå mysigt! Vi ska helamma åtminstone i 6 månader och sen beror det på när jag får jobb hur vi lägger upp matintroduktionen. Dröjer det innan jag får nåt (jag söker aktivt och har gjort sen innan pyret föddes) så får han amma tills han inte vill längre (så länge han går upp i vikt såklart, men det gör han). När han börjar visa intresse för vanlig mat kommer han först och främst få smaksensationer i x antal veckor och därefter kommer vi börja med blw (baby-led weaning) vilket innebär att vi kommer lägga fram kokta grönsaker etc. och så får han peta i sig hur han själv vill. Jag tror inte helt på konceptet med puréer (varför lära dem att äta puréer när de kan äta vanlig - extra kokt mat - och lära sig att äta "på riktigt" direkt?)

Lite så tänker vi! Sen blir det såklart lite annorlunda om jag får jobb inom 4 månader. En sak är iaf säker; jag kommer delamma tills Arvid själv säger nej. Amning är så mkt mer än mat; det är tröst, trygghet och närhet till en förälder. Och man kan delamma även fast man jobbar! Jag har dock EN enda gräns och det är när han börjar prata. Då kommer det kännas fel.

Oj vad mkt det blev hehe, har visst ett uppbyggt skrivbehov ;)